Learning by Feeling: What Role Play Can Teach Us About Racism and Discrimination

Two women wearing headscarves are riding the bus home after a protest. They are talking loudly, still full of energy from the day. Beside them sits another woman who can't understand what they are saying but can hear every word, and she is getting more and more irritated. Then she snaps. She tells them to be quiet and calls them disrespectful. The two women push back. They haven't done anything wrong.

The tension builds until the bus driver steps in. Slowly, the picture changes. The woman who lost her temper is Ukrainian. She is alone, afraid, and hurting because the war in her country gets so little attention.

This scene lasted fifteen minutes. It was played by four participants in a Training of Trainers within the EU-funded project Participa City, and it was built on a real case that was told to us. A few days later, one participant who had played one of the Muslim women saw two women on a train and thought of the scene. It reminded them how little we know about what the people around us are going through, even the ones we see every day.

Why role play?

Most of us can define racism and discrimination but that doesn't mean we recognize them in everyday situations or feel what they are like for the person on the receiving end. Lectures and reading give us information; however they rarely change how we see a situation.

Role play works differently because it is experience-based learning: participants act, reflect on what happened, draw conclusions, and try to apply them. It also reaches the emotional level. Stepping into someone else's position, even for fifteen minutes, gives people something a definition can't: a feeling they can carry into real life.

What Participa City did

Participa City is an EU-funded project that uses experiential role play to combat discrimination and racism. All the materials are freely available on the project website: www.participa-city.eu. It is coordinated by Institut für angewandte Kulturforschung e.V. in Germany and has project partners from Germany (blinc eG), Portugal (Storytellme), Bulgaria (Know and Can Ltd.), Sweden (SwIdeas AB) and France (GRDR Migration – Citoyenneté – Développement). A training of trainers on the Participa City role play method was held earlier this year in each country, to develop a pool of facilitators that can run this method in each country.

In the Training of Trainers in Sweden, 8 participants took part in role-play scenarios based on real cases.

Preparing the space. We started by explaining that the role play is a safe space and that nobody needs to be a professional actor. We also said that anyone could stop the game at any time if they felt uncomfortable.

Roles and scenarios. Each participant received a character card with a short biography. They first read the card and the scenario, including how it plays out. When they felt prepared, the role play began.

No script. Participants build the scene themselves from what they know. They can interpret their character and add things that were not written on the card, which makes the scene feel alive and less rehearsed.

Anonymized real cases. The scenarios come from real cases, anonymized and slightly changed so that they work as playable scenes. In the bus scenario, for example, we added the bus driver. That role wasn't in the original case, but it brought in a form of authority and gave the scene a moment where someone steps in.

Three rounds of reflection. After each scenario, we held a debrief with participants still in their roles. Finally, we held a general debrief where everyone stepped out of their roles. This is where most of the learning happened: participants discussed what they had experienced and how it applied to their professional and personal lives.

The debrief questions were simple: What happened in the scenario? How did you feel in your role? And stepping outside your role, what did the person [you played] hear, see, and feel?

What participants discovered

We don't know what others carry. Participants who played the Muslim women said the experience of being shouted at for no apparent reason made them realize how little we know about other people's lives. For at least one participant, this stayed with them well beyond the session.

Discrimination can hide in well-meant language. In another scenario about a conversation between a parent and a school, a participant realized how a parent might experience hearing that language skills explain a child's possibility of not being accepted in a good school, when the child is doing well otherwise. Nobody has to intend harm for it to feel like discrimination to the person facing it.

Intersectionality became visible. Participants saw that it is often unclear whether something is about race, gender, or another factor, or a mix of them. They came to this through the scenes themselves and not through a definition given in advance.

Unclear cases lead to the best conversations. When a scenario had no clear case of discrimination, the discussion moved from "was this discrimination?" to "how did each of us experience what happened?" People read the same situation differently, and that difference became the learning.

Discrimination is easy to normalize. In the debrief, participants said they understood their characters better, and that the exercise showed them how little they know about the world and how easily discrimination can become normal.

Lessons for facilitators

Expect intensity. Participants told us the exercise brought up a lot of emotions. That is part of why it works, but it also means the safe space is not optional. Saying that no one has to act well, and that anyone can stop the game, are small things that make a big difference.

Let the debrief carry the learning. The scene itself is only fifteen minutes. The understanding grew in the conversation afterwards, especially in the general debrief where participants stepped out of their roles and thought about their own settings.

Choose scenarios that are not clear-cut. When it isn't obvious who is right, participants have to ask how others experienced the situation. In the bus scenario, the Ukrainian woman's pain is real, and so is the impact on the two women who were told they were disrespectful. Holding both truths is more valuable than settling on a simple story.

Give roles that stretch people. Playing someone unlike yourself is what created the shift. It is worth thinking carefully about who plays which role, so that no one has to play something too close to a painful personal experience. Shifting roles also gave participants an important learning experience, to see situations from the situation of being in power or not.

Anonymize and adapt real cases. Real cases give scenarios weight, but people should never be recognizable. Adapting a case, as we did by adding the bus driver, can also make it easier to play.

The scenarios and facilitation guidance are available on the project website www.participa-city.eu

If you are new to role play, three things made the biggest difference for us:

• Set up the safe space first. Say clearly that no one needs to act well and that anyone can stop at any time.

• Leave room for participants. Give them a character and a scenario, not a script.

• Take the debrief seriously. Give it as much time as the scene itself, and move from in-role to out-of-role reflection.

---

Lärande genom känslor: Vad rollspel kan lära oss om rasism och diskriminering

Två kvinnor med huvuddukar åker buss hem efter en demonstration. De pratar högt, fortfarande fulla av energi efter dagen. Bredvid dem sitter en annan kvinna som inte förstår vad de säger men hör varje ord, och hon blir mer och mer irriterad. Till slut tappar hon tålamodet. Hon ber dem vara tysta och kallar dem respektlösa. De två kvinnorna protesterar. De har inte gjort något fel.

Spänningen stiger tills busschauffören ingriper. Sakta förändras situationen. Kvinnan som tappade humöret är ukrainsk. Hon är ensam, rädd och sårad eftersom kriget i hennes land får så lite uppmärksamhet.

Den här scenen varade i femton minuter. Den spelades av fyra deltagare i en utbildning för utbildare inom det EU-finansierade projektet Participa City, och den byggde på ett verkligt fall som vi fått höra om. Några dagar senare såg en deltagare som hade spelat en av de muslimska kvinnorna två kvinnor på ett tåg och tänkte på scenen. Det påminde hen om hur lite vi vet om vad människorna omkring oss går igenom, till och med de vi ser varje dag.

Varför rollspel?

De flesta av oss kan definiera rasism och diskriminering, men det betyder inte att vi känner igen dem i vardagliga situationer eller förstår hur det känns för den som utsätts. Föreläsningar och läsning ger oss information, men de förändrar sällan hur vi ser på en situation.

Rollspel fungerar annorlunda eftersom det är erfarenhetsbaserat lärande: deltagarna agerar, reflekterar över vad som hänt, drar slutsatser och försöker tillämpa dem. Det når också den emotionella nivån. Att sätta sig in i någon annans situation, även om det bara är i femton minuter, ger människor något som en definition inte kan ge: en känsla som de kan ta med sig in i det verkliga livet.

Vad Participa City gjorde

Participa City är ett EU-finansierat projekt som använder erfarenhetsbaserade rollspel för att bekämpa diskriminering och rasism. Allt material finns fritt tillgängligt på projektets webbplats: www.participa-city.eu. Projektet samordnas av Institut für angewandte Kulturforschung e.V. i Tyskland och har projektpartner från Tyskland (blinc eG), Portugal (Storytellme), Bulgarien (Know and Can Ltd.), Sverige (SwIdeas AB) och Frankrike (GRDR Migration – Citoyenneté – Développement). En utbildning för utbildare i rollspelsmetoden Participa City hölls tidigare i år i varje land för att bygga upp en grupp facilitatorer som kan använda metoden i respektive land.

Under utbildningen för utbildare i Sverige deltog åtta personer i rollspelsscenarier baserade på verkliga fall.

Förberedelse av utrymmet. Vi började med att förklara att rollspelet är en trygg miljö och att ingen behöver vara professionell skådespelare. Vi sa också att vem som helst kunde avbryta spelet när som helst om de kände sig obekväma.

Roller och scenarier. Varje deltagare fick ett rollkort med en kort biografi. De läste först igenom kortet och scenariot, inklusive hur det skulle utspela sig. När de kände sig redo inleddes rollspelet.

Inget manus. Deltagarna bygger upp scenen själva utifrån vad de vet. De kan tolka sin karaktär och lägga till saker som inte stod på kortet, vilket gör att scenen känns levande och mindre inövad.

Anonymiserade verkliga fall. Scenarierna hämtas från verkliga fall, anonymiserade och något ändrade så att de fungerar som spelbara scener. I busscenariot lade vi till exempel till busschauffören. Den rollen fanns inte i det ursprungliga fallet, men den tillförde en form av auktoritet och gav scenen ett ögonblick där någon kliver in.

Tre omgångar av reflektion. Efter varje scenario höll vi en debriefing där deltagarna fortfarande var kvar i sina roller. Slutligen höll vi en allmän debriefing där alla klev ur sina roller. Det var här det mesta av lärandet ägde rum: deltagarna diskuterade vad de hade upplevt och hur det kunde tillämpas på deras yrkes- och privatliv.

Frågorna under debriefingen var enkla: Vad hände i scenariot? Hur kände du dig i din roll? Och när du kliver ur din roll, vad hörde, såg och kände personen [du spelade]?

Vad deltagarna upptäckte

Vi vet inte vad andra bär på. Deltagare som spelade de muslimska kvinnorna sa att upplevelsen av att bli utskällda utan någon uppenbar anledning fick dem att inse hur lite vi vet om andra människors liv. För åtminstone en deltagare stannade detta kvar långt efter sessionen.

Diskriminering kan dölja sig i välmenande språk. I ett annat scenario om ett samtal mellan en förälder och en skola insåg en deltagare hur en förälder kan uppleva att höra att språkkunskaper förklarar varför ett barn kanske inte kommer in på en bra skola, trots att barnet i övrigt klarar sig bra. Ingen behöver ha för avsikt att såra för att det ska kännas som diskriminering för den som utsätts för det.

Intersektionalitet blev synlig. Deltagarna insåg att det ofta är oklart om något handlar om etnicitet, kön eller någon annan faktor, eller en kombination av dessa. De kom fram till detta genom själva scenerna och inte genom en definition som givits i förväg.

Oklara fall leder till de bästa samtalen. När ett scenario inte innehöll något tydligt fall av diskriminering, gick diskussionen från ”var detta diskriminering?” till ”hur upplevde var och en av oss det som hände?”. Människor tolkade samma situation på olika sätt, och den skillnaden blev lärdomen.

Diskriminering är lätt att normalisera. I efterdiskussionen sa deltagarna att de förstod sina karaktärer bättre, och att övningen visade dem hur lite de vet om världen och hur lätt diskriminering kan bli normalt.

Lärdomar för facilitatorer

Räkna med att det blir intensivt. Deltagarna berättade för oss att övningen väckte starka känslor. Det är en del av anledningen till att den fungerar, men det innebär också att det trygga utrymmet är absolut nödvändigt. Att säga att ingen behöver spela sin roll perfekt och att vem som helst kan avbryta övningen är små saker som gör stor skillnad.

Låt efterdiskussionen bära fram lärdomarna. Själva scenen varar bara femton minuter. Förståelsen växte fram i samtalet efteråt, särskilt i den allmänna efterdiskussionen där deltagarna klev ur sina roller och reflekterade över sina egna sammanhang.

Välj scenarier som inte är entydiga. När det inte är uppenbart vem som har rätt måste deltagarna fråga hur andra upplevde situationen. I busscenariot är den ukrainska kvinnans smärta verklig, liksom påverkan på de två kvinnorna som fick höra att de var respektlösa. Att rymma båda sanningarna är mer värdefullt än att nöja sig med en enkel berättelse.

Ge roller som utmanar deltagarna. Att spela någon som inte liknar en själv var det som skapade förändringen. Det är värt att noga överväga vem som spelar vilken roll, så att ingen behöver spela något som ligger för nära en smärtsam personlig upplevelse. Att byta roller gav också deltagarna en viktig lärdom, att se situationer ur perspektivet av att ha makt eller inte.

Anonymisera och anpassa verkliga fall. Verkliga fall ger scenarierna tyngd, men personerna ska aldrig gå att känna igen. Att anpassa ett fall, som vi gjorde genom att lägga till busschauffören, kan också göra det lättare att spela.

Scenarierna och vägledningen för facilitering finns tillgängliga på projektets webbplats www.participa-city.eu

Om du är nybörjare på rollspel var det tre saker som gjorde den största skillnaden för oss:

• Skapa först en trygg miljö. Säg tydligt att ingen behöver spela bra och att vem som helst kan avbryta när som helst.

• Lämna utrymme för deltagarna. Ge dem en rollfigur och ett scenario, inte ett manus.

• Ta efterdiskussionen på allvar. Ägna lika mycket tid åt den som åt själva scenen, och gå från reflektion i rollen till reflektion utanför rollen.